Laxtur till Gaula, Rogasta 17/6 – 29/6, 2016.

För 12 år sedan åkte jag med till Rogsta och Gaula för att fiska lax. Då var det inte mycket vatten i älven, och fisken lös med sin frånvaro. Resan började med att en av “kompisarna” blåste oss andra på sin andel av betalningen, och det var väl lite si och så med stämningen under veckan. Periodvis ego-skalv skulle man lugnt kalla det. Lite som när Persbrandt och Flinck mötte Malou, dock mer ensidigt från blåsaren. Även om det bitvis var riktigt kul och naturen var storslagen, tänkte jag att det där med laxfiske nog inte var min grej. Men mycket vatten har runnit under broarna, både i Gaula och i mitt liv, och när Mats Rubinsson lös ut en ledig plats på årets Rogsta-expedition så frågade jag Maria om det var OK att sticka, och bokade prompt.

Efter att ha varit anti-Facebook i flera år efter att ha stört mig på folks, och för den delen även min egen, jakt på erkännande för livets banaliteter, klev på igen för att lära mig mer om plattformen inför startupen Peak A Trip som jag jobbar med, och detta var tur. Gaula pågarna har en festlig Facebook grupp där man dryftar allt från matlagandet under veckan, till spö, flugor och krokar. Jag fick mycket hjälp i att uppdatera linor och annat till min gamla påk från 90-talet, och det där förberedande snacket och pysslet är ju en riktigt kul del av att bygga upp spänningen inför en fiskeresa.

Fredag morgon, ett stressat besök på Coop för att inhandla Lundasparris, nypotatis och King Crab som jag bestämt mig att bjuda gänget på, och sedan till Håkan i Kågeröd, och vidare norrut mot Mats på en parkeringsplats, Norge och naturen. Bilen var fullpackad med fiskeprylar, mat och samtal om allt från varghat (eller subjektiv realism?) till laxfisketeknik. De 10+ timmarna i bilen kändes korta med Håkan vid ratten, och jag gjorde mitt bästa för att hålla honom och mig själv vakna och alerta. Mats var däremot försvarslös mot den av hissmusik inducerade bilhypnosen, och vaknade väl egentligen endast fullt till liv vid närkontakten med en skenande älg, samt Håkans alarmerande inbrottsförsök för att kissa på mackens lager. :-) Alltid lika kul att köra norrut och se all vildmark och alla fiskevatten.

Efter installation i stugan och en natts trynande under en hårt snarkande och snurrande jätte-Niklas i en alltför klen våningssäng, var det dags. Jag, Håkan och Niklas fick “ön”, medan Mats, Rolle, Stefan och Jani fiskade nedströms. Mitt kastande med tvåhands suger fortfarande men Niklas visade sig vara en hyvens påg och tillika kastexpert, så han hjälpte mig. På andra rundan hängde jag på fulflugan – den fulast jag kunde hitta, bunden på en slickepinne för 15-20 år sedan – och efter att par riktigt lyckade kast (tack Niklas!) planterade jag detta vrak precis rätt. Kastet var värdelöst men det såg inte fisken och när flugan vek in mot sidan av strömmen så small det på med besked. Fisken krokade sig själv och jag kände direkt att det inte var en av dom små juvenila laxarna, eller en liten havsöring, utan en skaplig Gaula lax.

Fighten fick planerad utgång och min lycka var stor när Niklas kunde taila en fin hane på 6,1 kilo. Min första lax på tvåhands flugspö var landad! Mission accomplished på andra rundan! Dessutom favoritmat till barnen säkrad, nu när vi slutat köpa odlad antibiotika-lax. Det där var väl inte så svårt, tänkte jag, “but little did I know…”. Jakten på ANDRAS tvåhandslaxen var igång.

Efter ett par dagars hårt fiskande var min sturskhet borta. Kasten funkade inte mer än sporadiskt, axeln värkte efter fulkastande, fulflugan var bortkastad och det högg helt enkelt inte. Då och då tog någon i gänget en lax, och Mats tog många, men för min egen del insåg jag att lax nummer ett var något av en slump. Jag hade råkat göra rätt, utan att riktigt veta varför eller hur. Nu var dock humöret nere i botten och jag frågade mig själv vad fanken jag gjorde där, när jag kunde bända GT eller Marlin i badshorts. Alkoholen gjorde sitt för att dra ner mig och förblinda mig inför naturens skönhet. Halvbakis vid älven, och frustrerad över brist på adrenalin och äventyr fick mitt löfte att aldrig mer åka på laxresa att eka ända från 2004. Håkan och jag var ganska bedrövliga vid älven ett par kvällar, och längtade mest hem. Slentrianfiskandet hade infunnit sig och fiske-Guden straffade oss hårt med välriktade pungsparkar.

Förra gången besteg jag ett berg för att nollställa och rensa ut den negativa energin. Denna gången var receptet att ge mig ut på klättring på sprängstenen och bedriva egentidsfiske, efter inspiration av veteranen och deltidssolitären Mats. I ett ögonblick av inspiration hade jag bestämt mig för att studera vad denne laxmaskin gjorde som inte vi andra fick gjort, och kom fram till att koden var att A) fiska aktivt, avslappnat och intresserat, B) läsa vattnet, C) sträcka tafsen och låta flugan fiska från första sekund och D) ge sig ut och göra sin egen grej. Det gäller nog för det mesta i livet, men att göra sin sak och hitta sin rytm är viktigt, inte minst i fiske. Det är då man upptäcker saker.

Efter hand som dagarna gick i Gaula började jag se ett mönster. Det som tidigare varit abstrakta teorier och samtal i bilen, började formas till någon slags landskap av insikter och kunskap. Jag började förstå laxfiske en smula mer. All min erfarenhet från havsöringsfiske och annat fiske är naturligtvis en tillgång, men inför ett nytt fiske är vi alla barn, och känslan när man börjar se mönster och begripa “koden” är otrolig. Ibland fiskade jag med andra, och andra stunder på egen hand. Ett par magiska kvällar, ett par bommade laxar och en grann torped som hoppade efter flugan när jag lyfte linan för kast, höll humöret uppe.

Framgångsrikt laxfiske handlar mycket om att genom hårt arbetet ha tur. Att positionera sig själv så att man kan ha turen att svepa flugan framför en lax som klipper på. Hur flugan hamnade i “strike zone” eller om det är en numera utdöd apa inbunden i flugvingen, är terapi och utveckling för abstinenta laxfiskare, men troligen irrelevant för laxen. Det som räknas är tid vid älven, rätt placerade flugor och tur med vattenföringen. Rätt vattenflöde innebär stigande lax och drag i linan så att flugan fiskar som den ska. Fel vattenföring innebär en tom älv eller att man inte kan fiska sin tilldelade sträcka med någon reda pga för mycket eller för lite vatten.

Sista dagen på Rogstad bestämde vi att vi kunde fiska var vi ville. Jag och Mats satsade på “rakan”, medan de andra körde på “ön” uppströms, eller längst ner. Ganska så snart efter att jag kommit ner till älven stod det klart att det var fisk i rörelse. Det hoppade lax och öring, och Mats hade hugg. Adrenalinet flödade, och vi fiskade hårt på översta delen av rakan, precis innan älven svänger av och blir strid. Här såg vi fisk och här fiskade flugan fint i strömmen. Efter några timmar gav Mats sig hemåt, men jag var inte färdig med Gaula 2016. Fiskar som hoppade, ett nyp i flugan, och ännu en riktigt grann lax som kastade sig efter min fluga vid lyftet, höll mig i lax-trance. Regn, smärtande axel och det nu ganska svala vattnet fick mig att tänka att nu är det sista kastet, men så fort jag kom upp till vindskyddet tänkte jag “nä jag vilar och tar en runda till”. Efter en stunds vila och lite fibblande med mobilen, tänkte jag att NU tar jag 10 minuter nedanför svängen och sedan är det slutfiskat. På väg ut i vattnet såg jag en lax hoppa, precis på rätt ställe. Pulsen var hög, och på tafsen satt en fin fulfluga 2.0, med påfågelshearl och annat gott som säkert slingrar försåtligt i strömmen för en lax. Första kastet inget. Andra kastet likaså. Efter en stund hade jag långsamt fiskat mig ner några meter och bestämde att detta var sista kastet. Jag tänkte att lägger jag ut flugan 45 grader nedströms kommer den svepa in exakt över strömkanten där jag sett något i vattnet som kunde vara en fisk. Hyfsat kast, flugan sveper in och hänger ett par sekunder, men inget hugg, så jag börjar jag strippa hem flugan, en smula besviken. PANG så hugger det på den flyende flugan! YES skriker jag tyst! 200% pulsökning. Men ljuvligt är kort ibland. En sekunds rusning och så spottar laxen ut flugan med ett “Välkommen tillbaks nästa år!”

Efter Gaula och Rogsta bar det iväg över fantastiska berg till Mats hemliga laxälv, men det är en annan saga. :-)

Shared

No Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>